jag som ett monster

vad hände.

Det är sex månader sen jag skrev sist. Det är ett år sen jag flyttade hemifrån, till min etta i vilbergen. Det är ett år av många upplevelser. en del bra, en del mindre bra. Om två veckor säljer jag min lägenhet igen. Jag och min pojkvän bor nu officiellt ihop. Mysigt, skönt, bra. Jag som stressar för att jag som vanligt vill ha allting klart NU. Jag är jobbig på det sättet. Tur att man pojkvän vet det.

vad konstigt det känns att bara vara själv. Inte själv, ensam. Utan ensam.

Människor som visar sig vara precis tvärtemot vad man trodde och hoppades. Människor som är så som alla varnat mig för mig som jag blåögt kollat bort och sett allt det där som inte är så.  Människor som bara är sig själva och kanske är det lite för mycket för sitt eget bästa.

Idag är det två år sen. Två hela år. Konstigt att alla detaljer finns i huvudet och att alla bilder finns kvar där också. Konstigt att i huvudet och i drömmar är allting som det var förut. Precis som man önskade att det skulle vara. Undrar vart jag skulle vara idag om jag fick spola tillbaka tiden tre och ett halvt år och ändra på det som skulle hända. Om jag kunde ändra på ödet. Vad skulle jag vara, vart?


tänk att något kan vara så nära, men samtidigt så långt bort.

jag vill ha bubbel och skvaller. En tjejkväll så att säga. Vill ha mina tre favorit tjejer som försöker fixa sig, men struntar i det halvvägs igenom sminket, som dricker vin som vi förr tyckte var gott för att vi inte visste bättre och en massa härlig musik och ännu härligare skvaller. En kväll där vi dansar tills fötterna värker till Håkan Hellström musik och sedan går barfota hem igenom stan och somnar fnittrandes bredvid varandra.

Vad händer när lågan slocknar? Vad gör jag då, är det meningen att jag ska leta mig fram. Jag vet inte. Det är kanske det som är meningen.

Just nu önskar jag att jag hittade en sån där lapp jag skrivit för länge sen som det står något alldeles gulligt, fluffigt och underbart på. När man inte kan se annat än leenden och lyckliga slut. Samtidigt är det jobbigt att vakna upp till verkligheten. Tomt, kallt och tråkigt. Mest tomt. Ganska mycket tråkigt. Jag menar, när blev jag den här tjejen. När har jag någonsin tyckt om staden jag växte upp i och varför i helvete bor jag här nu. Antar att kärlek färändrar mycket. Förändrar, kastar runt och förvirrar. Nu står jag här, utan att ha en aning om vem jag egentligen är och vem jag vill vara.


Jag skulle vilja säga till mamma att jag saknar henne

.. så älskar jag dig

Jag börjar bli rädd för mig själv. Rädd för att tiden går så snabbt, rädd för att tiden får mig att vela och rädd för att tiden får mig att äntligen bestämma mig för saker. Rädd för att jag inte är ensam och för att när jag äntligen tagit ett självständigt beslut vill ha bekräftelse från den personen som står mig närmast. Jag är inte ensam. Även fast jag ibland känner mig alldeles, alldeles ensam. Det är inte samma sak längre.
Ord som bara velas fram av en för stunden alldeles förvirrad sahra som i vanliga fall är den personen som alltid klarar sig. En sahra som är kär och en sahra som förmodligen bara skriver utan att, som vanligt, komma fram till något vettigt.

Jag hör fortfarande din röst, ditt skratt, dina steg och hur du gungar i din stol. För över ett år sen var det min verklighet.

Det är konstigt hur tiden går så snabbt. Men samtidigt så långsamt. Det känns som evigheter sen jag tog studenten. Men det är inte alls länge sen mitt liv förändrades så drastiskt. Tiden är konstig och jag kommer nog aldrig förstå.
Just den här tiden sitter jag i min alldeles fina rosa pyjamas och ska strax äta min ben&jerry's som jag suktat efter i x antal dagar. Att jag blivit en så dålig bloggare har jag ingen ursäkt till mer än att den fritid jag har antingen går till min lathet eller till enes. That's it, The real deal. Och jag är tråkig.

bara för att idag var en sån där dag när jag vill skrika ut hur mycket jag älskar min pojkvän

Jag och frida åt frukost, kollade på Harry Potter 2 och drack kaffe. Massa kaffe. Det där med detox var inte riktigt min grej. Så nu när jag slutat med den förgiftar jag mig själv med de gifter jag försökt få bort. Det jag insett är att jag älskar kaffe och att min huvudvärk nu är borta. Sen skulle jag bege mig till Mist för att få mitt schema. Det gick sådär att köra bil. Jag kommer till odenplan, inser att det är massa vägbyggen och den väg där jag vanligtvis brukar svänga in på när jag går är inte tillgänglig för biltrafik. Jag kör ner på Sveavägen och inser att det är förbjudet att svänga vänster så jag svänger till höger, gör en u-sväng och kör rakt över korsningen. Allt detta (som jag troligen gjorde om 5 gånger) resulterade i att jag hamnade på norra bantorget som jag kom ifrån. Så började allt om. Till råga på allt var jag stressad som ett djur helt i onödan.

I'll take you up, I'll turn you on, I'll take your apathy

efter att ha köat sju timmar i iskallt blåsigt väder fick vi äntligen komma in. Josse tog plats och jag sprang till garderoben. Allra längst fram var vi. Mona, Johanna, Alice, Sahra och Josefin. Vi stog på räcket och P!NK var bättre än aldrig förr. Otroligt snygg och otroligt bra. Efter lite mer än halva konseren svimmade en tjej. En minut senare mådde jag hur illa som helst, sen såg jag ingenting för att det var svart. Vakten bar mig över staketet innan jag fick gå till sjuksköterskor och dricka vatten och äta dextrosol. Ingen utgång för mig och Josefin inte, vi hann med sista tåget hem och somnade lugnt och skönt i min säng. Bra dag

en liten sak jag tänkte på, och som slutligen utformade sig såhär

Jag vet att du har det mycket bättre där. Där borta hos alla änglar. Där alla moln är vita och de är täckta med ett ljust rosa glittrigt skimmer. Där alla har på sig vita kläder och alla har vita vingar. Där allas leenden är de vackraste i världen och bekymmer inte längre existerar. Där du bara har kul och njuter av att göra allt du saknat. Där du kan vara du, helt dig själv. Precis som du är och ville vara, men inte kunde. Nu har du det bra, helt underbart. Men det är fortfarande något hos mig som saknas. Jag saknar dig.

jag vill bada i ett hav av färger

Jag tänkte på en sak när jag skulle sova igår. Om du skulle ligga där bredvid mig, bakom mig, med en arm slängd över min kropp och ett fast grepp i min hand skulle jag somna direkt. Även fast jag inte hade velat. Igår ville jag somna, istället låg jag där och i två timmar utan sömn och bara tänkte på hur mysigt det kunde ha varit. Det är små obetydliga ord för er, men så stora betydelsefulla ord för mig.

en alldeles fin ram med ett alldeles fint foto


fyra tjejer, fyra vinflaskor, massa ljus och härlig musik i en tvåa på st:eriksplan

Jag ringer Clara för att ge återbud om fredagskvällen och det slutar med att vi bestämmer att jag ska dra mig mot henne efter att jag blivit klar med affärshoppandet. Så runt halv åtta den torsdagskvällen sätter jag mig på tunnelbanan med mål Claras place. Så sitter slutligen jag, Arina och Nadja i Claras kök och bara pratar massa tjejsnack och tiden springer iväg. Det blir mer och mer menthol i fönstret och slutligen bestämme vi oss för att dra till en ställe på söder som tydligen hade öppning samma dag. Sagt och gjort. Vi hamnade på den här så kallade klubben och vi undrade om vi hade hamnat rätt. Jag menar, en klubb kan ju inte vara en klubb om det är en bar?! Vart var dansgolvet!? Nej, vi bestämde oss för att dra vidare och tog en taxi till stan, väl i stan ville Clara åka hem så de drog åt sitt håll och jag fortsatte med taxin hem. Allt detta har resulterat i en väldig huvudvärk och en seg Sahra som mer än allt annat just nu bara vill ligga kvar i sängen i en evighet. Med massa bra mysmusik och ingen som stör och ställer jobbiga frågor. Men ut måste jag, jag känner att jag vill kanske ha något gott att smaska på ikväll och måste väl tyvärr ge mig av mot centrum. Jobbiga, plågsamma väg säger jag bara. det är kanske eftersmaken på en så underbar kväll igår.
Värt att lyssna på
La Roux - In for the kill
Parken - Blått öga, svarta tankar
Lykke Li - Let it fall
Kate Nash - Foundations
V V Brown - Shark in the water
Miike Snow - Animal
La Roux - I'm not your toy
Markus Krunegård - Hela livet var ett disco

Vi två hör hemma i ett rum med inga andra

och så har en hel dag gått, igen. Jag vaknade imorse av att min chef ringde, NEEEEJ tänkte jag som helst av allt ville sova ut, sen tänkte jag att jag har ju iof sovit fler timmar än vad jag brukar och svarade. När ska jag komma frågade jag och fick svaret "nu, helst". Sagt och gjort, jag gick upp, åt frukost, och åkte till jobbet. Övertid tillochmed. Då kände jag mig duktig när jag kom hem. En fet godispåse tyckte jag också att jag förtjänade och jag plingade på hos Frida för att se om hon ville gå med mig till centrum.  Det var hur länge sen som helst vi sågs, trots att vi bor dörrarna bredvid varandra. Så vi försökte ta igen allt som har hänt samtidigt som vi gick, det resulterade i två väldigt vimsiga tjejer som går och skrattar och kippar efter andan för att man försöker berätta så mycket som möjligt i en mening.
Jag kollade på idol, det är kul hur kul sånt där verkligen kan vara. Fast roligast var nog ändå Leila "kan man ta en liten chokladbollsbit eller?" Det var kul. haha. Nej, om jag somnar snabbt är de kortare tid tills på fredag, för då ska jag till Norrköping.

våran onsdagsfika som blev ett helt äventyr

I onsdags kväll åkte jag in till stan för att hänga lite med nyinflyttade clara bebisen.
Vi viste inte rikte vart vi skulle gå, jag menar, ingen av oss är ju särskilt insatta! Så vi satte oss på en parkbänk för att diskutera saken. Då kommer en tjej och en kille a'la 40-tal fram till oss och slår sig ner. Det visar sig att tjejen är en upcoming Dj som ska ha spelning på Hotellet senare på kvällen, vi får inbjudan och biljetter och kvällen känns redan då lite mer planerad än innan. Vi sätter oss slutligen på Fridays med våra välförtjänta glas vin innan vi går vidare mot Hotellet och deras sköna musik. Vi träffar två tjejer som i följer med till Utecompaniet innan vi bestämmer oss för att gå hem. Vi gick inte hem direkt, vi mötte två holländare som övertalade oss att guida dem till White room. Vi följe självklart med in och ja, detta resulterade i att vi till slut kom hem vinglande, sjungandes på Markus Krungård alldeles för sent för den onsdagsfikan. 

Efter slit och släp på Torsdagen hade jag och Clara bestämt att vi skulle hämta våra festival armband på Södra Teatern. Vi är ju inte direkt så haj på Sthlms geografi och vi frågade oss fram. Det jobbiga var att alla sa olika och det resulterade i att vi praktiskt taget hade gått runt HELA södermalm. Skönt med motion ändå, eller något. 

Idag är det Popaganda och jag måste skynda mig nu! Saknar dig älskling

Om

Min profilbild

Sahra

RSS 2.0