.. så älskar jag dig
Jag börjar bli rädd för mig själv. Rädd för att tiden går så snabbt, rädd för att tiden får mig att vela och rädd för att tiden får mig att äntligen bestämma mig för saker. Rädd för att jag inte är ensam och för att när jag äntligen tagit ett självständigt beslut vill ha bekräftelse från den personen som står mig närmast. Jag är inte ensam. Även fast jag ibland känner mig alldeles, alldeles ensam. Det är inte samma sak längre.
Ord som bara velas fram av en för stunden alldeles förvirrad sahra som i vanliga fall är den personen som alltid klarar sig. En sahra som är kär och en sahra som förmodligen bara skriver utan att, som vanligt, komma fram till något vettigt.
Jag hör fortfarande din röst, ditt skratt, dina steg och hur du gungar i din stol. För över ett år sen var det min verklighet.
Det är konstigt hur tiden går så snabbt. Men samtidigt så långsamt. Det känns som evigheter sen jag tog studenten. Men det är inte alls länge sen mitt liv förändrades så drastiskt. Tiden är konstig och jag kommer nog aldrig förstå.
Just den här tiden sitter jag i min alldeles fina rosa pyjamas och ska strax äta min ben&jerry's som jag suktat efter i x antal dagar. Att jag blivit en så dålig bloggare har jag ingen ursäkt till mer än att den fritid jag har antingen går till min lathet eller till enes. That's it, The real deal. Och jag är tråkig.
