vad konstigt det känns att bara vara själv. Inte själv, ensam. Utan ensam.
Människor som visar sig vara precis tvärtemot vad man trodde och hoppades. Människor som är så som alla varnat mig för mig som jag blåögt kollat bort och sett allt det där som inte är så. Människor som bara är sig själva och kanske är det lite för mycket för sitt eget bästa.
Idag är det två år sen. Två hela år. Konstigt att alla detaljer finns i huvudet och att alla bilder finns kvar där också. Konstigt att i huvudet och i drömmar är allting som det var förut. Precis som man önskade att det skulle vara. Undrar vart jag skulle vara idag om jag fick spola tillbaka tiden tre och ett halvt år och ändra på det som skulle hända. Om jag kunde ändra på ödet. Vad skulle jag vara, vart?
tänk att något kan vara så nära, men samtidigt så långt bort.
Vad händer när lågan slocknar? Vad gör jag då, är det meningen att jag ska leta mig fram. Jag vet inte. Det är kanske det som är meningen.
Just nu önskar jag att jag hittade en sån där lapp jag skrivit för länge sen som det står något alldeles gulligt, fluffigt och underbart på. När man inte kan se annat än leenden och lyckliga slut. Samtidigt är det jobbigt att vakna upp till verkligheten. Tomt, kallt och tråkigt. Mest tomt. Ganska mycket tråkigt. Jag menar, när blev jag den här tjejen. När har jag någonsin tyckt om staden jag växte upp i och varför i helvete bor jag här nu. Antar att kärlek färändrar mycket. Förändrar, kastar runt och förvirrar. Nu står jag här, utan att ha en aning om vem jag egentligen är och vem jag vill vara.
