vad konstigt det känns att bara vara själv. Inte själv, ensam. Utan ensam.

Människor som visar sig vara precis tvärtemot vad man trodde och hoppades. Människor som är så som alla varnat mig för mig som jag blåögt kollat bort och sett allt det där som inte är så.  Människor som bara är sig själva och kanske är det lite för mycket för sitt eget bästa.

Idag är det två år sen. Två hela år. Konstigt att alla detaljer finns i huvudet och att alla bilder finns kvar där också. Konstigt att i huvudet och i drömmar är allting som det var förut. Precis som man önskade att det skulle vara. Undrar vart jag skulle vara idag om jag fick spola tillbaka tiden tre och ett halvt år och ändra på det som skulle hända. Om jag kunde ändra på ödet. Vad skulle jag vara, vart?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0