det är inte sant, inte någonting
när jag var liten trodde jag på monster,
men jag slutade med det,
jag är fortfarande rädd för skräckfilmer,
men jag är inte rädd för monster, utan för verkliga ting.
Men nu har jag börjat tro på monster igen,
det finns monster hemma hos mig,
i min mamma, och den växer och blir större för varje dag
Man ser hur den förändras, växer och smutsar ner allt,
den förändrar min mamma, och hon kommer aldrig bli samma.
Hon kommer aldrig kunna bli.
Jag vill ge henne allt, men monstret tar all plats,
och det finns snart ingen plats över till något annat.
Men monstret förändrar ju inte det som har varit,
allt kommer ordna sig, och jag kommer vara lycklig,
jag ska vara lycklig, min mamma vill de.
Kommentarer
Postat av: Catti
Sahra, jag tänker så oändligt mycket på dig och hela familjen. Jag vet vilket otroligt fruktansvärt monster det är som slår sönder allt vackert som varit. Men jag tror, och vet att det är jätteviktigt att det är allt det vackra man minns och framför allt att man vågar och får prata om det. Genom minnena håller vi mamma vid liv.
Kram Catti
Postat av: Anonym
Vi älskar dej och finns alltid för dej. Vi får hjälpas åt att glömma monstret och komma ihåg allt som varit fint. Mormor och morfar
Trackback
