-

Jag ringer Clara för att ge återbud om fredagskvällen och det slutar med att vi bestämmer att jag ska dra mig mot henne efter att jag blivit klar med affärshoppandet. Så runt halv åtta den torsdagskvällen sätter jag mig på tunnelbanan med mål Claras place. Så sitter slutligen jag, Arina och Nadja i Claras kök och bara pratar massa tjejsnack och tiden springer iväg. Det blir mer och mer menthol i fönstret och slutligen bestämme vi oss för att dra till en ställe på söder som tydligen hade öppning samma dag. Sagt och gjort. Vi hamnade på den här så kallade klubben och vi undrade om vi hade hamnat rätt. Jag menar, en klubb kan ju inte vara en klubb om det är en bar?! Vart var dansgolvet!? Nej, vi bestämde oss för att dra vidare och tog en taxi till stan, väl i stan ville Clara åka hem så de drog åt sitt håll och jag fortsatte med taxin hem. Allt detta har resulterat i en väldig huvudvärk och en seg Sahra som mer än allt annat just nu bara vill ligga kvar i sängen i en evighet. Med massa bra mysmusik och ingen som stör och ställer jobbiga frågor. Men ut måste jag, jag känner att jag vill kanske ha något gott att smaska på ikväll och måste väl tyvärr ge mig av mot centrum. Jobbiga, plågsamma väg säger jag bara. det är kanske eftersmaken på en så underbar kväll igår.

och så har en hel dag gått, igen. Jag vaknade imorse av att min chef ringde, NEEEEJ tänkte jag som helst av allt ville sova ut, sen tänkte jag att jag har ju iof sovit fler timmar än vad jag brukar och svarade. När ska jag komma frågade jag och fick svaret "nu, helst". Sagt och gjort, jag gick upp, åt frukost, och åkte till jobbet. Övertid tillochmed. Då kände jag mig duktig när jag kom hem. En fet godispåse tyckte jag också att jag förtjänade och jag plingade på hos Frida för att se om hon ville gå med mig till centrum.  Det var hur länge sen som helst vi sågs, trots att vi bor dörrarna bredvid varandra. Så vi försökte ta igen allt som har hänt samtidigt som vi gick, det resulterade i två väldigt vimsiga tjejer som går och skrattar och kippar efter andan för att man försöker berätta så mycket som möjligt i en mening.